Idag skulle min morfar Olof "Olle" Andersson fyllt 90 år, om han bara hade levt idag. Men tråkigt nog så gör han inte det. Så jag kan inte ringa och gratta honom på sin födelsedag..

Det har gått många år nu, sedan han gick bort. Tänker inte på det så mycket längre, men då jag gör det.. är jag precis lika svag som jag var då. Jag börjar gråta lika lätt som då.
Visst kan jag le och glädjas åt minnen jag har av honom, men jag blir ändå väldigt ledsen, för jag tänker på att jag inte kommer att få några nya minnen av honom att glädjas åt.

När den gamle mannen som vi vårdade dog i sommar, så tänkte jag mycket på min morfar. För de var så lika på många vis. Lika smarta, lika glada och roliga, lika beresta och upplysta.
Det var nog därför jag tog det så hårt, för att han var som en morfar, inte min riktiga, men ett bra substitut.


Jag är i alla fall glad över de år jag fick ha min morfar i livet, under mitt liv.. För det finns ju många som aldrig fått träffa sina, för att de har gått bort för tidigt..
Jag får glädjas åt att jag har varit en person som länge hade både mormor & morfar, farmor & farfar..
Jag har tom träffat min pappas farfar (som blir min gammelfarfar), och min pappas mormor (vad blir det? min gammel mormor? eller gammel farmor?) Var rätt liten då så dessa två hade jag inget större band till, men jag minns iaf att jag har träffat dem :)



Det bästa av allt är väl att jag iaf fortfarande har kvar mormor, farmor och farfar :)




Saknar dig morfar, och jag säger ändå GRATTIS på födelsedagen!