Idag kom vi hem igen från en helg i huvudstaden.
I fredags var det födelsedag/ny lägenhet/nytt jobb fest hemma hos Joakims lillebror Johannes. Johannes har flyttat till en ny lägenhet och har börjat på ett nytt jobb. Den som fyllde år var Joakims & Johannes ene storebror Josef.
Så vi spenderade kvällen där med en del folk. Det var mycket trevligt, och det blev en ganska sen kväll (för att vara oss).. Vi var hemma hos Joakims pappa igen när klockan var närmare tre på natten.. och då skulle vi bädda sängar och dona, innan vi fick sova.. (tyvärr blev det inget fotande för min del under kvällen).

Lördagen blev förhållandevis slapp.. Vi sov länge och det blev en sen frukost.. Joakims andre storebror Jonatan kom upp och joinade oss vid frukosten. (han bor en trappa ner bara).. Sedan beslutade vi oss för att ha en middag senare på kvällen hemma hos Joakims pappa..
Jag och Joakim skulle stå för matlagningen, så vi begav oss iväg till mataffären och handlade vad vi behövde till middagen..
Middagen blev mycket trevlig! Joakim båda storebröder var där, plus den enes flickvän, sedan var även lillebrorn där också.. och självklart även hans pappa!
Den enda av syskonen som inte var där var storasystern, hon och hennes fästman hade andra planer för kvällen..
Kvällen slutade med att jag och Joakim såg en film på Joakims pappas projektor.

Idag så var vi på en lunch hemma hos Joakims mamma och hennes man. Denne gången var det storebror Jonatan som lagade maten där. Han är vegitarian, så det har bara varit vegetarisk mat under denna matlagningshelg. Det var trevligt att träffa hans mamma en stund också, även om vi inte kunde stanna så länge eftersom vi ville hinna ut på vägarna hemåt innan det blev mörkt.
Det Jonatan lagade idag måste jag banne mig testa att laga här hemma när jag väl får äta igen.. Det luktade mycket gott och verkade mycket gott..

Nu över till kvällens titel på inlägget...

Jag börjar att känna mig mer och mer orkeslös fysikt sett.. Jag gör ju mitt utprovade hemmaträningsprogram två gånger i veckan.. men det börjar bara bli jobbigare och jobbigare att göra det.. Jag känner att jag inte orkar någonting.. när vi skulle gå till Johannes i fredags från tunnelbanestationen så kändes vägen oänderligt lång.. Det var en lång uppförsbacke och sedan bodde han längst upp i huset, utan hiss. var dock bara tre våninger, men jag var så enormt slut efter det, så jag trodde jag skulle ramla av pinnen...

Fy fan säger jag bara! Det känns så himla pest att inte orka någonting! Men det är iof inte konstigt när kroppen lever på existensminimum..


Åh, vad jag längtar tills det vänder...