Ojoj!
Men ska jag vara ärlig hade det kunnat dröja ännu längre.. för jag tycker mig inte ha något vettigt att säga..
Jag försöker hålla jobbandan uppe nu och jobba så mycket jag bara kan och orkar nu under vardagarna.. Igår gjorde jag en mindre delad tur, 7-11 + 17-21 (inte så många timmar totalt, 8, men ändå). Idag gör jag nästan likadant..fast lite värre.. 7-13 + 16-21.30 (lite fler timmar där iaf).. Så nu är jag alltså mest bara hemma och vänder en sväng, innan det är dags för nästa pass på dagen..
Som sagt har jag egentligen inte mycket att säga.. förutom att jag har kommit underfund med att jag känner mig ensam! Inte bara för att Joakim har flyttat, men visst, det är ju självklart lite bidragande till detta.. Utan även pga mitt väldigt okontinueliga sociala nätvärk. Ibland träffar jag många samma vecka.. ibland går det nästan månader innan jag får träffa någon.. Detta är egentligen en känsla jag har haft ett bra tag nu, tom innan Joakim flyttade..
Jag vet gånger då jag har gråtit ut hos honom för att jag känner mig så förbaskat ensam, ensam för att det ibland har känts som att jag bara har honom och inga vänner att ty mig till..
Detta är också en känsla som går upp och ner hos mig.. och jag antar att det är en mer upp period nu som är på gång, att jag känner mig mer ensam nu.. kanske också för att det är höst..
Jag säger inte det att jag inte har några vänner, för det har jag. Men tillfällena är få, då jag faktiskt får träffa dem. Det är väl där en del av ensamheten och bitterheten sitter.. att livet har förändrats, det sociala är inte lika lätt som det en gång har varit, då man alltid hade någon att hänga med, oftast varje dag.. samt att alla har oftast någon som de väljer främst, någon de tyr sig till mer än alla andra, någon vän som är lite bättre än alla andra.. men jag har ingen sådan, och inte tror jag att jag är denna någon för någon annan heller.. jag är likadan med alla, jag säger samma till alla.. för jag vet inte vem jag ska ha som den jag tyr mig till allra mest. för vem orkar ta den bördan..
Jag har en rätt ostrukturerad fritid också som tydligen skulle må bra av att få lite struktur så att man känner att man får ut mer utav sin ledighet.. En hobby eller något annat intresse vore bra att skaffa sig.. men vad? Vad finns det som jag inte kommer att tröttna på, samt något jag kan träffa folk på? hmm..
Det tåls att fundera på..
Ja, ni ser.. det vart ett helt inlägg ändå.. Jag känner att jag hade kunnat skriva ännu mer, för att förklara mig mer.. Men från början ville jag egentligen inte skriva något av detta alls.. för vem vill skriva att den känner sig ensam egentligen? Vem vill skriva det och med det då också blotta sig med sina svåra känslor och sårbarhet..
Inte jag, inte egentligen..
åh jag håller med! är alla skittråkiga bara för att man blir vuxen? Mina vänner försvinner mer och mer också.. eller inte försvinner utan mer gömmer sig hemma. Och det är inte så att dom inte umgås med MIG längre utan dom umgås typ inte med NÅGON! Dom som har familj skyller på att dom har familj och måste hem och städa eller laga mat (och då pratar vi om MAMMALEDIGA som är hemma mestadels av tillvaron) och de kompisar som inte har familj skyller antingen på att dom är trötta efter jobb/skola (hur jobbigt är en kaffe eller en kort promenad?) eller så är argumentet "Men asså... du har ju BARN" åh fan, det måste jag missat. Jag har då aldrig nekat någon till att komma hit så dom kan umgås med hela familjen (typ äta middag) och varje tillfälle jag får "komma ut" själv med en promenad/kaffe/middag/bio värdesätter jag väldigt högt då jag är hemma typ hela tiden!! Förbannade vuxna människor :P måste man sluta ha ett LIV?
Det ska inte vara så! Fast jag vet hur det känns, kände precis lika när jag bodde kvar.. Det handlar om att ta sig tid, men samtidigt kan man inte tvinga någon att göra det utan det ska ju såklart vara självklart för vänner. När det inte är det så kanske det är dags att se över vilka man har som sina närmsta vänner..
