Jag skriver inte så mycket som jag kanske borde.. men samtidigt såhär långt efter en gbp så känns det som allt bör vara så självklart, att livet bara borde flyta på.. Man vill bara få känna sig normal och inte tänka så mycket på det man en gång var..

Men det är långt ifrån sanningen, iaf för mig.. Jag tänker mycket på mitt förflutna, grubblar, tänker vad som skett sedan dess, vad som inte har skett osv osv.. Det känns som att ju längre tiden går sedan min gbp så blir jag mer och mer vilsen.. Vilsen rent själsligt..

När man var i det nya stadiet, när livet vände, man tappade vikt, man fick nya vanor, man kunde ha kläder man inte kunnat ha på 10 års tid - ja då red man på glädjens våg! 

Men när den vågen slutligen möter den stilla sjön och man sedan blir "helt vanlig", vikten står still +/- några kilon som för alla "vanliga dödliga", vad händer då?

Jo, för mig kommer alla tankar.. tankar om misslyckande och oduglighet.. Det känns inte längre som jag gjort en jätteresa, då jag inte längre kan känna av den på samma sätt.. Jag ser inte min stora "bedrift" då jag fortfarande är helt vilsen i min nya kropp.. 

Känns så sjukt å medge det, men jag var nog mer nöjd över min kropp som fet än vad jag är nu.. För då visste jag iaf vad jag hade att "jobba med".. Jag kunde inget dölja, allt låg öppet för allas ögon att se.. Men nu, precis som jag skrivit om tidigare.. Så känns det som att jag ljuger för omvärden.. För under kläderna så finns en helt annan skepnad.. En skepnad jag själv inte alls gillar..

 

Det blev absolut ett snäpp bättre efter min bukplastik.. Att bli av med hängmagen har varit såååå skönt och befriande. Men det gav mig också andra problem.. Byxor jag kunde ha innan den plastiken kan jag inte ha längre.. För jag har fått en annan passform kring rumpa och lår som gör att byxorna sitter helt missanpassat.. Min midja/höfter håller inte upp dem på plats då detta parti är smalare än rumpa och lår som vill dra ner byxorna till knäna.. 

Men ja, jag längtar efter att få veta när min lårkorrigering kommer att bli, och om den faktiskt kan tänkas hjälpa mig i just detta byxdilemma.. 

 

Sedan är jag ju inte direkt stolt över mina Dumboöron som hänger under överarmarna, eller de tragiska påsar som ska kallas för bröst..

 

Så istället för att jag bara sitter och mår dåligt i mig själv och drömmer om förändring så har jag valt att göra något åt saken istället..

 

Den 12 maj ska jag på en konsultation på en privat klinik ang mina överarmar och bröst. Jag vill se vad en proffesionell plastikkirurg har att säga om mig och mina kroppsdelar. Vad som eventuellt kan åstadkommas och vad som är realistiska mål/förväntingar..

 Just nu känns 12 maj som sju ljusår bort i tiden.. Jag vill bara att det ska vara imorgon..

 

Jag tror ingen som inte varit i samma situation kan förstå hur mycket man kan klanka ner på sig själv i tankarna, hur grym man är mot sig själv, hur mycket tankeverksamhet och tid det tar upp varje dag att ständigt tänka på det här med sina kroppsliga fel och brister.. Det är så pass att jag ifrågasätter hela mig själv.. Är jag verkligen så bra vän som jag tror? Är jag verkligen en bra flickvän? Är jag pålitlig? Är jag en god medarbetare, kan jag verkligen mitt jobb? Gör jag rätt för mig i livet? osv osv..

 

Jag orkar inte, jag mår dåligt, och jag orkar inte göra det.. Samtidigt orkar jag inte prata om det heller, jag trycker ner det djupt inom mig själv istället, jag tar inte upp det med folk.. För gör jag det så måste jag förklara mig, jag måste utveckla mina tankar ännu mer, göra dem begripliga, få folk att kunna känna sig in i min situation, å det skulle bara ta upp ännu mer tid i min tankeverksamhet... Å som att folk inte har tillräckligt med sina egna problem.. varför ska de behöva stå ut med mina? Som säkert kan anses som väldigt ytliga problem...

 

Jag är så glad att jag gjorde min gbp då i december -12 , men det är verkligen en lång resa som jag aldrig kunnat föreställa mig innan. Oavsett hur väl påläst jag än var innan.. Just den psykiska biten GÅR INTE att förbereda sig för, för den kommer just när man är mitt uppe i allt och utvecklas stegvis vart i resan man befinner sig..

 

12 maj, låt det vara snart...