I helgen fick jag en enorm egobost! (eller två..)

 

I lördags träffade jag ett litet gäng med gamla dagiskompisar.. Vi träffades på dagis och gick i låg/mellanstadiet tillsammans tills dess att jag fick byta skola i årskurs 6 (pga. separerade föräldar och att jag flyttade till andra sidan stan med mamma).. Så vi tappade kontakten.. Sen har vi hittat varandra på fb och på den vägen vart det att vi, några stycken valde att ses igen och återuppleva minnen!

Vi träffades på en pub i Mariestad och åt en bit mat och drack lite.. Vi snackade gamla minnen, nya händelser, kollade på gamla bilder, och nya..

De flesta har jag som sagt inte sett sedan i 5:an, men en av dem sprang jag på i Örebro för ett par år sedan då jag jobbade i hemtjänsten (och var ganska fet).. Efter halva kvällen sa han "My, nu har jag hållt mig hela kvällen, men jag måste få säga det.. DU har verkligen gjort en stor förändring sedan vi sågs sist! Inte för att det är något fel i att vara stor, tolka mig rätt nu, men du är så jäkla fin nu!"

De andra dagiskompisarna tyckte också att jag var förändrad, en av dem sa att om hon hade gått förbi mig på gatan så vet hon inte om hon hade känt igen mig..

Ja, jag var ju liksom stor redan på den tiden, dagis och låg/mellanstadiet.. Så jag antar att folk var vana att se mig på ett visst sätt, men nu ser jag ju mer "normal" ut, så då blir det väl en omställning för dem..

 

Den andra stora egobosten jag fick var när ett gäng killar som många i dagisgänget kände till ifrån sina högstadieklasser osv kom i på puben.. Vi bjöd det gänget att sitta med oss och då visade det sig att en av killarna gick i min högstadieklass!!

Jag sa till honom.. "Nu måste jag ställa den klyschiga frågan.. känner du igen mig?"

Han svarade - naaeeej, det tror jag inte..

Jag sa - Högstadiet, My.. Du hängde mycket med Guffa, jag hängde med Jenny..

Då sa han - "My, My Holgersson!!" "Shit, är det verkligen du. Vad du är förändrad"..

 

Sedan babblade vi en del under kvällen om ditten och datten och lite nu och då så flikade han in "shit alltså, du är verkligen fin nu".. (Haha!)

Han frågade tom om han hade varit dum mot mig under högstadiet, och bad tom om ursäkt för det.. :P

Sen när alla utom han och jag hade gått (jag satt och väntade på min skjuts, de andra drog typ en kvart före mig..) så började han åter igen prata om vilken förändring jag hade gjort och hur bra jag såg ut nu.. Jag sa att det egentligen inte skillde så många kilon på mig nu och då, men att när man är i den åldern vi var då så ansågs man att vara så himla mycket större jämfört att vara vuxen och ha samma storlek.. (det är faktiskt sant, jag vägde ju 12-20kg mer då än nu..) Han sa då "Nu ser jag det unga jag inte kunde se då"..!

 

Haha! Snacka om att jag fick mycket beröm den kvällen.. Kändes både gött och konstigt!

Jag har liksom drömt om den dagen så jävla länge, att återse folk ifrån grundskolan och få min revanch! Få visa hur bra jag fakttiskt ser ut nu, och med lite tur att många av dem har "sunkat" ner sig..

Nu fick jag ju en del av den revanchen.. vilket kändes rätt bra.. Men samtidigt inte lika bra som jag hade förväntat mig att det skulle göra.. Vet ni varför?

För att jag inte längre behöver ha deras bekräftelse att jag ser bra ut! Jag är en vuxen kvinna som har gjort en jäkla bedrift och ser jäkla bra ut nu egentligen! Jag är inte längre den osäkra 14-15åringen som jag var då som sökte bekräftelse från alla..

 

Skönt att vara självständig nu! :)