Så, nu har jag tagit tag i saken...

Senast skrev jag ju om att jag mer och mer funderar på att få hjälp med mitt hudproblem.. Så nu har jag bokat en tid på vc för att träffa en läkare för remissbedömning.. Hoppas att det går vägen! Fast hur är det egentligen? Har läkaren på vc rätt att neka remiss? Det är väl ändå i slutänden som plastikkirurgen bestämmer om det blir eller inte?

 

Hur som helst så går jag och väntar nu på detta besök som är om några veckor..

 

Den 29 oktober är det exakt 2år sedan min viktresa verkligen startade..med 6 veckors flytdiet. Jag valde bort god mat på min 24års-dag (fyller 30okt) mot pulvershaker i hopp om ett sundare och välmående liv..

Även om jag då hade läst många bloggar om folk som gjort gbp och deras viktresor, läst om vad som nu väntade mig, så hade jag aldrig kunnat drömma om den resan jag verkligen har gjort!

Visst hade jag väl vissa förväntningar, hopp och mål. Men samtidigt vågade jag inte tro att det kunde vara realistiska, då mina mål och drömmar förr aldrig varit det..

 

Men som sagt, viktresan drog igång och jag hade inga problem med 6 veckors flyt då jag som sagt levt på endast pulver och vatten i 3månader vid ett annat tillfälle och med efterföljande 3 månader med långsam upptrappning till mat igen.. (dvs pulver i 6månader..) Veckorna inför operationen gick fort, sedan var även operationen gjort och även det gick bra.. Lite trött och orkeslös i början när jag kom hem. Men allt vände då jag faktiskt "bröt mot reglerna" och började med mjukmat tidigare än vad som var rekommenderat från sjukhuset.. I första tuggan av ett smörgåsrån med smör på kände jag hur energin kom åter! Helt magiskt var det!

 

Kilona rasade och huvudet fattade noll.. Jag började träna flitigt på gymmet och gillade det.. Jag hittade mina rutiner gällande maten varvat med träningen och livet lekte. Sedan började jag ledsna på att göra samma, så jag försökte utveckla det något med att börja springa lite, vilket var kul. Sedan kom flytt, nytt jobb, lägenhetsköp och ny stad "ivägen" och jag erkänner att jag nu har tappat de där fina rutinerna med träningen jag hade hela förra året och i våras..

 

Men ska jag vara ärlig har jag aldrig varit någon träningsjunky och har egentligen aldrig haft som mål att bli det heller.. Men jag vill ha en sund inställning till mat och vardaglig motion. Vilket jag tycker att jag har fått. Jag får för mig att ge mig ut och springa ibland, går promenader då och då som ibland blir milalånga och på flera timmar och det är superhärligt! Jag gillar att jag orkar att gå hur långt som helst utan att bli direkt trött! (Synd bara att det tar så förbannat mycket längre tid att ta sig fram..)

 

Vad det gäller maten börjar jag märka av att jag klarar av att äta större mängd än vad jag gjorde som precis nyopererad.. Men å andra sidan var det ju det jag fick höra redan från början att efter ett par år så skulle man kunna äta en "mindre normal portion".. I sommar när vi var utomlands åt jag ibland en hel normal portion utan problem. Men jag äter inte så stora mängder här hemma. Antar att min kropp då behövde den energin då det var så varmt och vi vandrade runt så mycket..

Men här hemma äter jag fortfarande på mina små assietter och i mina små skålar.. 1.5-3dl mat varierar det emellan.. Vid middagsbjudningar, restaurangbesök och då vi är bortbjudna äter jag på normal tallrik vilket oftast lurar ögat och jag äter nog något mer än vad jag normalt gör hemma vid en middag. Jag gör nog som de allra flesta, äter liiite för mycket för att det är gott. Men det är inget jag mår dålig över. Äter inte på långa vägar samma storlek på portioner som förr..

 

Något jag både gillar och avskyr är att jag kan äta det allra mesta utan problem. Fett och sött i alla kombinationer! Jag gillar att jag kan leva ett normalt liv och kunna få "unna" mig lite gott också. Men samtidigt är det en hemsk förbannelse! Hade jag varit en av dem som fått enorma besvär vid för fett/sött och fått dumpingar av det så skulle det ju vara betydligt lättare att inte äta så mycket av det.. Men nu, när jag kan äta utav det utan att få problem blir det ibland lite för svårt att stå emot..

 

Jag märker att nu, efter snart 2år efter påbörjad resa så kommer det verkliga jobbet.. Att bibehålla goda matvanor, att inte halka tillbaka i träsket, att bibehålla vikten. Sedan är det mycket med "hänga med i huvudet" vad som hänt.. Det är nog den tuffaste biten. Att vissa dagar inte se den stora skillnaden som hänt- att fortfarande känna sig fet. Till att vissa dagar inte komma ihåg att jag var SÅ stor, vilket också gör att det är svårt att relatera till att jag verkligen tappat SÅ många kilon (då jag inte tror att jag var SÅ stor förr)..

 

Ja, ni hör ju hur jäkla rörigt det låter! Men fattar ni något hur jag resonerar? :P

 

Jag börjar allt mer fundera på det här med överskottshuden, att ansöka om att få hjälp med den.. Har du fått hjälp med den? Hur gick du tillväga?

Jag är sååå dålig på att kontakta vården.. Får aldrig tummen ur, å då jag aldrig är sjuk och behöver kontakta sjukvården så har jag ingen aning om vart jag egentligen ska vända mig då jag vill dem något..

Eftersom jag är opererad i en annan stad än vad jag numera bor i så vet jag inte alls vart jag bör vända mig för att få eftervårdshjälp gällande min operation?

 

Jag tittade igeom lite bilder ikväll och hittade dessa..

Igår morse var jag ute och sprang före frukosten.. Men jag verkar inte kunna springa utan att få ont i min dumma vänstra höft! Varför får jag ont i den? :(

Jag vill kunna springa utan att den ska börja göra ont och sedan vara öm/överansträngd ett par dagar (som träningsvärk ungefär) Någon som vet vad jag kan göra åt det?

Ja, ni läste verkligen rätt där! Jag har TRÄNAT! haha!

Dock inte på något gym.. Men i förrgår så drog jag faktiskt på mig mina träningskläder som jag så flitigt använde i våras och ut tog jag mig på en pw/löprunda.. Som inte alls gick som jag tänkt mig.. :(

Strax före jag drog ut hade jag käkat ett surt grönt äpple, älskar dem, men denna gången vart inte min mage så överförtjust i det.. Så jag hann inte mer än ut och börja springa förrän jag fick så ont i magen så jag nästan trodde jag skulle explodera.. Den kändes hård och uppspänd, jag vart nästan rädd att jag höll på å få tarmvred eller något.. Men jag tog mig iaf igenom 3,67km.. Jag gick mestadels av den stäckan med 3 kortare "avbrott" för löpning.. Jag är ändå nöjd med detta då jag sedan fick gå raka vägen hem, slita av mig kläderna som bara spände åt över magen och slänga mig i sängen! Efter en stund släppte smärtan som tur var..

 

Synd på det där med äpplet.. Jag hade ju redan räknat med att det kunde bli tufft att springa då jag inte aktivt har gjort det sedan före sommaren.. Jag var väl ute på 1-2 småsmå löprundor precis när vi fyttade hit, det vill säga i april! Att springa ute är mycket roligare än att springa på ett löpband, men också mycket jobbigare! Det är liksom inget som per automatik tvingar dig att springa framåt.. Det är bara du själv som kan driva på det.. Å det är inte alltid man lyckas pusha sig själv så pass.. iaf inte jag, jag är lite för mesig mot mig själv ibland.. Men jag tyckte verkligen att jag gjorde det bästa jag kunde utav situationen då, men magont och allt..

 

Igår var jag ledig och då tog jag mig ut på en pw på 6,11km och kände redan från första steget hur ont jag hade av träningsvärk i höfterna in mot ljumskarna..  Fy sjutton.. Har haft ont där även idag.. I början av dagen kändes det knappt som att jag skulle kunna gå alls.. :S Men det var bara att bita sig igenom det och gå iaf!

 

Någon mer som får träningsvärk just där? Det gör verkligen ont.. Känner mig liksom som en gammal höftopererad tant!

Undrar om min stora viktnedgång kan ha påverkat mina höfter? Att muskulaturen och allt är lite slappare där nu och därför blir lite "ur gängor" lättare då jag fysiskt sliter på dem genom löpning/pw..?

 

Aja.. Det har iaf varit skönt att komma ut och röra på sig!

 

Imorgon lär jag ha träningsvärk i armarna och troligen även ryggen.. Men inte pga att jag tränat flitigt, utan pga att mitt jobb idag var extra slitigt! En dam var väldigt vek i sina ben idag vilket mer eller mindre sluta i att jag bar upp hela henne med mina armar för att hon inte skulle dratta ner i golvet.. Fångade hennes fall, försökte hålla henne uppe samtidigt som jag trevade efter rullstolen.. Men fick sedan ge upp försöket och långsamt sänka henne ner till marken utan att hon skulle ta skada.. Kändes inte kul att behöva göra det! Ville ju så gärna att hon skulle fått sätta sig i rullstolen och slippa förnedringen att ha "ramlat", att jag skulle kalla på förstärkning utav kollegor och vi tillsammans skulle lyfta upp henne från golvet..

Det är inte lätt att bli gammal och svag i lederna.. Vissa kämpar verkligen på, de vill så gärna kunna gå och röra på sig..medans andra som egentligen skulle kunna bara ger upp.. Hur kommer det sig?

 

Hur som helst.. Träningsvärk lär jag ha imorgon iaf..

 

Nej, nu är jag så trött och tänker faktiskt gå å lägga mig så jag orkar upp å jobba imorgon igen! Imorgon kommer sambon hem från böljan den blå.. Han åkte på kryssning med ett stort gäng ifrån sitt gamla jobb idag.. Jätte kul för honom att han är ute och roar sig! Det behöver han. :) Unnar honom alltid allt kul i världen, min älskade goa kille! Men det är inte utan att det känns lite konstigt att gå å lägga sig helt själv här hemma.. Ska bli skönt att få hem honom imorgon iaf. :)

 

Nu är det ju på riktigt höst också.. Oktober räknas ju som en riktig höstmånad.. Jag gillar hösten! Älskar regniga dagar, när man är ledig! Då får man sitta inne med gott samvete, kolla på film och dricka mängder med te! :) Sedan fyller jag ju även år denna månaden, vilket inte heller är helt fel! ;)

 

Det jag också älskar med hösten är all god mat!! Grillad mat och sallader i all ära, allt som hör sommaren till, det är supergott det med.. Men jag gillar höstmaten bäst ändå! Robusta köttgrytor, långkok, rotmos, gratänger, kokta rotfrukter, stekar, såser, soppor.. Ja, det är bara sååå gott!

 

Igår gjorde jag en riktigt god klassiker: