Det är ju inget direkt att sticka under stolen med att jag är överviktig, det vet vi alla som känner mig.. Och det är ingenting jag varken är stolt över eller skäms över heller..
Vissa av oss har problem med astma, vissa av oss har problem med en sne rygg, vissa av oss har problem med undervikt, vissa har inga problem alls och andra av oss har problem med övervikt. Det är så livet är, helt enkelt inte lätt och heller inte rättvist.
Jag har alltid varit lite rundare än alla andra, tom när jag var liten. Jag var alltid lite rundare än alla andra barn och alltid lite längre.. helt enkelt större på alla vis. Ända upp till 9:e klass försökte jag tänka att det inte var så farligt, att jag inte var värst.. anledningen till att jag kunde göra det så länge var att en tjej som kallades för "Beckis" som var året yngre än mig var mycket större än mig och därför kunde jag då känna och tänka "men jag är iaf inte lika stor som henne"..
Jag har haft många bråk med mina föräldrar om detta. Min pappas metod var att tvångsväga mig en gång om året för att hålla koll på min vikt, och varje år blev han jätte arg för att jag hade gått upp. När vi var ute och gick och jag sackade efter fick man höra "kom igen nu blixten".. vissa saker han gjorde kan jag förstå att han gjorde för att han ville mitt bästa, men andra saker undrar jag bara om han bara var väldigt grym och okänslig!

Året jag slutade nian vägde jag väl si så där 80-90 kg och hade storlek 44,46 i kläder.. Den sommaren vet jag inte riktigt hur jag lyckades eller vad jag gjorde, men jag gick iaf ner hela 15kg. Jag vet att jag cyklade himla mycket med kompisar och så, men jag åt också skräp hela sommaren..
Hur som helst, när jag väl flyttade upp till Örebro sedan den hösten levde jag länge på detta att jag hade lyckats gå ner så mycket.. var väl så glad över detta att jag helt enkelt inte såg, kanske heller inte ville se vad som höll på att hända.. Jag var på väg uppåt igen. Dels berodde det nog på att Irene, tanten jag och Renée bodde hos var en sån där som tyckte om att baka, och när man åt så sa hon alltid "ta lite mer mat" "det finns lite kvar, ska du inte ta det sista lilla så behövs det inte slängas" osv.. Sedan berodde det nog på att jag, Tina och Renée spenderade någon vecka med att käka på mc donalds varje dag.. Sedan var det väl självklart coca cola och annat sött och gott med i bilden..
Men som sagt, jag såg inte det.. Jag fattade inte vad som höll på att hända..

Sedan flyttade jag till Hjälmare hus och bodde i min egna lilla lägenhet. Jag lagade min mat själv och hade det bra.. Jag lagade ingen "dålig mat", men mina portioner var väl antagligen inte så som en normal potion är..
Sedan dog min morfar och jag var så himla ledsen. När vissa är ledsna tappar dem aptiten, men för min del är det tvärt om.. DEN ÖKAR.. Så jag grät och jag åt och grät lite till i bra många månader..

Sedan kanske 2 år tillbaka har jag inte hittat en balans, för det kan jag väl inte kalla det, men jag har hittat en nivå som har hållt mig stilla. Jag har stått still i vikt. (kanske något kilo upp någon gång och något kilo ner någon gång.. men typ still).. Det värsta är bara att jag inte kan få det att vända om och gå ner..

Sedan nian har jag helt enkelt gått ner ca 15kg och sedan gått upp det och en hel del till.. så totalt handlar det om mellan 40-50kg

Man kan ju undra hur man kan gå miste om att man har förändrats i storlek så pass mycket?
Men svaret är tyvärr enkelt, man blundar. Man intalar sig själv att man alltid har varit så stor, man intalar sig själv att det inte är så farligt. Man inbillar sig att man inte äter mer godis eller mat än någon annan, men man har så himla fel !

Jag har alltid varit himla känslig om min vikt, jag har både älskat och hatat mig själv på samma gång! Visst har jag gårtit när folk har kallat mig ful, fet , tjock osv .. Men visst har jag även blivit så himla glad när man fått komplimanger om att man är söt och fin.

Något som verkligen tog hårt på mig var när mitt ex Emil och jag tog slut då han sa en speciell sak till mig.. Jag minns det inte så väl längre för man försöker förtränga sådant som är hemskt.. men iaf, vi låg i sängen en kväll och skulle sova, vi pratade om något.. Jag antar att det var något prat där jag försökte förstå varför han hade lämnat mig.. efter en stund så sa han väl att jag inte inte är så speciellt attraktiv och min kropp inte är tändande.. Han sa att han tyckte att mitt ansikte var sött och att han gillade mig som person å så, men att min kropp hade aldrig varit något han tyckt om så att säga..
fy fan vad krossad jag var då ! Jag grät mig till sömns den natten och jag grät länge och många gånger om när jag tänkte tillbaka på det där han hade sagt. Jag kände mig så lurad, vi hade vart tillsammans i över två år, och han hade sett mig naken hur många gånger som helst.. hur kan man vara tillsammans med någon man absolut inte tänder på?
Det är för mig fortfarande obegripligt.. visst, utseendet är absolut inte allt.. men jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon jag inte finner minsta tilltalande utseendemässigt..

Men men. Efter det hade jag iaf väldigt svårt att ens se mig själv i spegeln, jag ville inte klä av mig naken på en lång tid efter det..

Nu ska vi komma till den stora anledningen till att jag överhuvudtaget skriver detta inlägg idag och blottar mig själv på det här viset.
Idag har jag ringt till vårdcentralen och pratat med dem om att jag vill ha hjälp att gå ner i vikt. Det var det jobbigaste och läskigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag kände hur jag blev kall och svettig om händerna, jag darrade i hela kroppen samt att jag kunde höra hur jag nästan bara viskade fram det jag skulle säga. För hade jag sagt det högre hade jag nog börjat gråta.
Detta är första gången jag någonsin på riktigt har bett om hjälp med detta, för det är just vad jag behöver. Jag har insett att jag kan inte göra detta på egen han.
Jag har gjort mina försök genom åren genom träning, genom att äta rätt eller att inte äta godis osv. Men det har aldrig riktigt kommit någon vart.

Jag ska få en remiss om en tid..

Joakim är min stöttande hand i detta och jag är honom innerligt tacksam för det!
Vi har pratat mycket om det här och jag vet att han älskar mig vad som än händer, jag vet att han älskar mig för den jag är och för hur jag ser ut ändå. Men att han vill att jag ska göra detta för min egen skull och för min hälsas skull.