Man lär så länge man lever..

..eller lever så länge man lär.. Beroende på hur man vill vända på det! ;)

Igår fick jag iaf veta att jag levde!
Vi var på lite glöggmys igår kväll hemma hos sambons lillebror tillsammans med övriga av hans syskon.. Igår var det två år sedan deras pappa gick bort, så vi hade en liten glöggskål "i hans ära".. :)
Jag har ju druckit glögg förut och ätit lussebulle utan att det har varit något problem.. Men igår så gick det inte! Jag drack två koppar vanlig blossa vinglögg och åt en saffransbulle och en pepparkaka.. å fy för fan vad ont jag fick i magen sedan! Jag dumpar ju vädligt sällan på något, så därför har jag ju svårt att veta när jag förväntas göra det.. Men igår gjorde jag det.. Jag fick ingen hjärtklappning och kallsvettning som jag annars kan få.. utan jag fick sååå jävla ont i magen alltså! Kändes som att hela magen blev spänd och hård och knöt sig.. Jag fick svårt att sitta rakt/stå upprätt t.o.m.. då är det illa! Jag satt där och plågades en stund men sa sedan till sambon att vi nog skulle ta och åka hem..
Hade ont i magen hela vägen hem i bilen (han körde) och slumrade t.o.m till av utmattning i bilen.. När vi kom hem kände jag att smärtan börjat avta men då var jag så himla trött så det vara bara att borsta tänderna och slänga sig i sängen.. Hade väl ont 30-45min innan det släppte helt.. Inte kul!
 
Det blir liksom otäckt att man inte vet vad det är som orsakar att det gör så ont, eller vart exakt det gör ont heller.. Då jag har kunnat dricka / äta samma sak förr utan att det har hänt något sådant.. Men visst, har inte druckit 2 koppar glögg förr utan bara 1.. Kanske kunde vara det? Att det är så sött?
 
Som sagt.. fast jag varit opererad i 2 år nu så lär jag mig fortfarande nya grejer om mig själv och min nya anatomi..
 
Håll tummarna för mig nu i eftermiddag.. det är då jag ska iväg på bedömningen! :)

skillnaden..

 
Här har vi mig.. då och nu. "Förebilden" är tagen typ 2011, dvs jag var inte som störst där.. När jag var som störst fick jag inte plats i klänningen på bilden för brösten var ännu större!
Lustigt det där, har alltid identifierat mig med att vara storbröstad , men ny har jag knappt inga kvar alls..
 
Som sagt. Idag firar min nya mage och ja 2 år tillsammans.. Ett beslut jag aldrig ångrat! Ett beslut som har gett mig livslusten tillbaka! :) Även om det inte alltid är en helt lätt dans.. :)

Idag för två år sedan..

Idag för två år sedan lades jag in på kirurgavdelningen, dagen före min GBP..
Det känns både som att det har gått sjukt fort dessa två år, samtidigt som det känns som att jag alltid har levt såhär.. Men det är väl för att man vänjer sig rätt så snabbt ändå med sitt nya liv..
 
Jag har verkligen blivit dålig på att ta före och efterbilder.. Hade tänkt göra det idag, men pallar inte.. Får se om jag kanske får sambon att ta bilder imorgon..
Jag tog nyligen lite nya mått iaf.. Inte på alla kroppsdelar som jag gjort förr, utan några få utvalda..:
 
                 29/10-12                 12/12-13                         22/11-14                    Total minskning:
Hals:           41cm                      31cm                             31cm                             10cm
Midja:         126cm                    81,5cm                           78cm                             48cm
Mage:         163cm                   105cm                            98cm                             65cm
Rumpa:       153cm                   111cm                            108cm                            45cm
Lår:  Hö: 84 Vä: 81  hö: 59cm  vä: 59cm  hö: 58cm  vä: 56cm   hö: 26cm vä: 25cm
 

(jag vet att nedre raden inte vart något snygg, men det fick bli så för att det skulle få plats på samma rad..)
Det har inte hänt sådär jättemycket det senaste året egentligen.. Men lite omformad har kroppen ändå blivit och huden har ju dragit ihop sig endel..
 
Som sagt ser jag mycket fram emot nästa vecka när jag ska till kirurgen.. Är både nervös och förväntansfull!
 
 
 

Dålig uppdatering

Jag vet att jag är lite smådålig på att uppdatera er här numera om hur allt går för mig.. men så är det nog ibland, att det inte känns som att man har så mycket att skriva om..

Ska bli skönt med en ledig helg känner jag! Att jobba heltid är banne mig slitigt, men bra för ekonomin..
Idag kommer mamma och hennes man upp hit. Imorgon ska vi till Skansens julmarknad och strosa runt och på kvällen blir det middag på restaurang.. På söndag innan de far hem igen ska de komma förbi oss och se hur vi fått till det i vårt nya hem. (Sist de var här var det ju dagen vi flyttade in)..

I övrigt väntar jag med spänning på plastikbesöket.. hoppas verkligen att jag får ett ok!

Det gick fort!

Shit, idag när jag kom hem ifrån jobbet så låg den där i brevlådan.. kallelsen till läkaren för plastikbedömningen!!
 
Helt otroligt! Jag hade ju hoppats på att jag skulle bli kallad före jul, men hade ingen större förhoppning på det.. Men nu är det verklighet! 17 december ska jag vara på Karolinska i Solna och få min bedömning..
 
Känns sjukt spännande och nervöst! Känns så nära men ändå så långt ifrån.. för jag har verkligen ingen aning om vad de kommer säga.. Känns verkligen som att det kan gå hur som helst på det där mötet!
 
Önska mig lycka till!!
 
Imorgon far jag och en tjejkompis till Uppsala efter jobbet.. Vi ska parta till det lite då vi är lediga på torsdag. Vi ska sova över hos en av hennes tjejkompisar som pluggar där.. Ska bli så kul. Känns som att det blir ännu roligare nu när jag kan fira att kallelsen kommit! ;)
 
 
 

Provsvaren

Fick brev hem igår från min läkare på vc. Hon skrev bara att värdena såg alla bra ut och att vi fortsätter med samma förebyggande medicinering som tidigare..
Hon skrev också att hon har skickat ny remiss till plastiken med dr kompletterande bilderna..

Det var ju skönt att värdena var bra iaf! Men lite kul hade det ju varit att få veta siffrorna och inom vilket spann bra värden bör ligga.. men men. Man kan väl inte få allt..

Väntar med spänning..

Som sagt fick jag ju dra tillbaka till vc i torsdags eftermiddag för att komplettera remissen till plastikkirurgen med fotografier på mitt häng..
Jag behövde inte anmäla mig på nytt i kassan och heller inte betala för detta "extrabesök".. utan satte mig bara på avtalad tid i väntrummet och inväntade att bli uppropad av en usk som skulle fota mig.. Jag blev uppropad och det var inte bara en, utan två medelålders usk:or som skulle dokumentera mitt häng..
Jag försökte vara så avslappnad jag bara kunde, men jag måste erkänna att det var en rätt jobbig situation.. Klä av sig tröja och dra ner byxor och trosor ner mot knäna.. Vända och vrida på sig i diverse rakt fram och profilpositioner.. Hålla ut hänget, hålla upp hänget, låta det hänga fritt osv.. Klick, klick, klick med kameran..
Den ena mätte även hänget med måttband och fick fram siffror på 11,5cm på ena sidan och 10,5cm på andra sidan.. Hon skrev ner den högsta siffran på "rapporteringspapret"..
Som sagt var det en ganska jobbig och besvärande situation men det är ju lika bra jag vänjer mig.. Kirurgen lär ju titta och känna osv ännu mer närgående antar jag.. Tyckte ändå att kvinnorna skötte det lugnt och bra. De frågade lite om jag hade gjort en operation och de tyckte absolut att jag borde få en plastik! De sa att de tycker att det borde vara landstingets skyldighet att hjälpa oss med vårt häng efter operationen eftersom de tog på sig ansvaret från början att operera oss.. Har man gjort A får man göra B också, så att säga.. Snällt sagt av dem. :)
 
Så nu väntar jag med spänning dels på att få svar på mina blodprover.. samt att få kallelse till plastikkirurgen för bedömningen.. Här i Stockholm är det besök inom 30 dagar som gäller vårdgarantin för remiss till specialistvård.. Hoppas att de kan uppfylla det!
 
Om jag skulle bli godkänd sedan så är det inom 90 dagar som gäller vårdgarantin för behandling.. (det lär de ju säkert inte kunna hålla..) Men om de skulle göra det så skulle jag ju kunna vara opererad i Mars redan!
 
Det är ju verkligen inte långt kvar isf..
 
Men nu ska jag inte gå händelsen i förväg.. Ingenting är säkert förrän kirurgen sagt sitt! Men jag hoppas såå!

Besök på vårdcentralen..

På morgonen idag var jag till vc för att få en remiss iväg till plastiken..
Jag träffade en mycket trevlig kvinnlig ST-läkare som hade läst på så gott hon kunde ang remiss osv till plastiken. Vi pratade endel kring mina besvär med buken och dess häng.. Talade om vikt, bmi och hon tog ett ungefärligt mått (själv tyckte jag nog att hon kunde gjort just mätningen noggrannare.. men var hon nöjd så vem är jag att klaga..) Hon skickade iväg remissen till plastiken på Karolinska..
Sedan tog vi även 5 provrör med blod för att kolla upp diverse värden då det snart gått 2 år sedan min operation..
 
 
 
Nu vid lunch ringde ST-läkaren upp mig och sa att remissen från plastiken kommit tillbaka med krav om fotografier på hänget.. Så i eftermiddag ska jag tillbaka till vc till undersköterskorna där så de får ta kort på mig att bifoga med remissen.
 
Hoppas bara att dem på plastiken tar emot mig och tycker att jag uppfyller deras krav..
 
Man kan väl iaf säga att bollen är i rullning nu iaf..
 
Jag känner på något vis att jag står som i ett vägskäl. Jag ser tillbaka på min resa jag gjort hittills och tycker att den är otrolig. Men samtidigt så känns det svårt att ta sig framåt då jag känner mig fast i denna onaturliga kroppsskepnaden. Jag märker att ju mer tiden går, desto svårare har jag att tycka om min egen kropp.. På något vis var det ändå lättare att gilla min egna kropp när jag var stor, för jag såg då ut precis så som det "förväntades" att en tjock människa skulle se ut.. Nu, när jag typ klassas som "normal" så "förväntas" man ju se ut på ett visst sätt då med, och där skiljer sig ju min kropp enormt ifrån den "normala".. Vilket känns så svårt att bearbeta.. Jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker, och egentligen gör jag inte det så värst mycket.. Men, jag kan ändå inte hjälpa att känna mig väldigt osäker och utsatt i vissa situationer, som också gör att jag undviker dem.. Badhus, stranden, "avslöjande kläder" (korta kjolar, genomskinliga strumpbyxor, badkläder, djupt urringade toppar osv).. Även om jag försöker att inte bry mig om idéal, så kan jag inte hjälpa att jag ändå känner mig uttittad som onormal i dessa situationer..
Att vara "normal" storlek men se ut som en 90-årig kärring utan kläder är väldigt tufft att leva med!
 
Jag vet att man alltid säger till alla andra att man ska älska sig själv för den man är, oavsett hur man ser ut..
Men skulle du älska det här?
 
Jag säger bara tack gode gud för att jag inte är singel! För om jag vore det skulle jag aldrig våga klä av mig kläderna inför en annan man..
 
Ibland förstår jag knappt varför min kära sambo ser i mig!?
 
 
 
 
Fatta vilken skillnad.. Inte bara åldersskillnad, utan enorm kroppsskillnad.. Vart försvann mina boobs??

Inte bara prat..

Så, nu har jag tagit tag i saken...
Senast skrev jag ju om att jag mer och mer funderar på att få hjälp med mitt hudproblem.. Så nu har jag bokat en tid på vc för att träffa en läkare för remissbedömning.. Hoppas att det går vägen! Fast hur är det egentligen? Har läkaren på vc rätt att neka remiss? Det är väl ändå i slutänden som plastikkirurgen bestämmer om det blir eller inte?
 
Hur som helst så går jag och väntar nu på detta besök som är om några veckor..
 
 
Fler och åter fler bilder behövs för att fatta! Jag är inte fet! Jag råkar bara vara smal med alldelses för stor hudkostym! :)
 
Snart fyller jag år också.. Jisses vad tiden går..

Förvandlingen jag lätt glömmer bort..

Den 29 oktober är det exakt 2år sedan min viktresa verkligen startade..med 6 veckors flytdiet. Jag valde bort god mat på min 24års-dag (fyller 30okt) mot pulvershaker i hopp om ett sundare och välmående liv..
Även om jag då hade läst många bloggar om folk som gjort gbp och deras viktresor, läst om vad som nu väntade mig, så hade jag aldrig kunnat drömma om den resan jag verkligen har gjort!
Visst hade jag väl vissa förväntningar, hopp och mål. Men samtidigt vågade jag inte tro att det kunde vara realistiska, då mina mål och drömmar förr aldrig varit det..
 
Men som sagt, viktresan drog igång och jag hade inga problem med 6 veckors flyt då jag som sagt levt på endast pulver och vatten i 3månader vid ett annat tillfälle och med efterföljande 3 månader med långsam upptrappning till mat igen.. (dvs pulver i 6månader..) Veckorna inför operationen gick fort, sedan var även operationen gjort och även det gick bra.. Lite trött och orkeslös i början när jag kom hem. Men allt vände då jag faktiskt "bröt mot reglerna" och började med mjukmat tidigare än vad som var rekommenderat från sjukhuset.. I första tuggan av ett smörgåsrån med smör på kände jag hur energin kom åter! Helt magiskt var det!
 
Kilona rasade och huvudet fattade noll.. Jag började träna flitigt på gymmet och gillade det.. Jag hittade mina rutiner gällande maten varvat med träningen och livet lekte. Sedan började jag ledsna på att göra samma, så jag försökte utveckla det något med att börja springa lite, vilket var kul. Sedan kom flytt, nytt jobb, lägenhetsköp och ny stad "ivägen" och jag erkänner att jag nu har tappat de där fina rutinerna med träningen jag hade hela förra året och i våras..
 
Men ska jag vara ärlig har jag aldrig varit någon träningsjunky och har egentligen aldrig haft som mål att bli det heller.. Men jag vill ha en sund inställning till mat och vardaglig motion. Vilket jag tycker att jag har fått. Jag får för mig att ge mig ut och springa ibland, går promenader då och då som ibland blir milalånga och på flera timmar och det är superhärligt! Jag gillar att jag orkar att gå hur långt som helst utan att bli direkt trött! (Synd bara att det tar så förbannat mycket längre tid att ta sig fram..)
 
Vad det gäller maten börjar jag märka av att jag klarar av att äta större mängd än vad jag gjorde som precis nyopererad.. Men å andra sidan var det ju det jag fick höra redan från början att efter ett par år så skulle man kunna äta en "mindre normal portion".. I sommar när vi var utomlands åt jag ibland en hel normal portion utan problem. Men jag äter inte så stora mängder här hemma. Antar att min kropp då behövde den energin då det var så varmt och vi vandrade runt så mycket..
Men här hemma äter jag fortfarande på mina små assietter och i mina små skålar.. 1.5-3dl mat varierar det emellan.. Vid middagsbjudningar, restaurangbesök och då vi är bortbjudna äter jag på normal tallrik vilket oftast lurar ögat och jag äter nog något mer än vad jag normalt gör hemma vid en middag. Jag gör nog som de allra flesta, äter liiite för mycket för att det är gott. Men det är inget jag mår dålig över. Äter inte på långa vägar samma storlek på portioner som förr..
 
Något jag både gillar och avskyr är att jag kan äta det allra mesta utan problem. Fett och sött i alla kombinationer! Jag gillar att jag kan leva ett normalt liv och kunna få "unna" mig lite gott också. Men samtidigt är det en hemsk förbannelse! Hade jag varit en av dem som fått enorma besvär vid för fett/sött och fått dumpingar av det så skulle det ju vara betydligt lättare att inte äta så mycket av det.. Men nu, när jag kan äta utav det utan att få problem blir det ibland lite för svårt att stå emot..
 
Jag märker att nu, efter snart 2år efter påbörjad resa så kommer det verkliga jobbet.. Att bibehålla goda matvanor, att inte halka tillbaka i träsket, att bibehålla vikten. Sedan är det mycket med "hänga med i huvudet" vad som hänt.. Det är nog den tuffaste biten. Att vissa dagar inte se den stora skillnaden som hänt- att fortfarande känna sig fet. Till att vissa dagar inte komma ihåg att jag var SÅ stor, vilket också gör att det är svårt att relatera till att jag verkligen tappat SÅ många kilon (då jag inte tror att jag var SÅ stor förr)..
 
Ja, ni hör ju hur jäkla rörigt det låter! Men fattar ni något hur jag resonerar? :P
 
Jag börjar allt mer fundera på det här med överskottshuden, att ansöka om att få hjälp med den.. Har du fått hjälp med den? Hur gick du tillväga?
Jag är sååå dålig på att kontakta vården.. Får aldrig tummen ur, å då jag aldrig är sjuk och behöver kontakta sjukvården så har jag ingen aning om vart jag egentligen ska vända mig då jag vill dem något..
Eftersom jag är opererad i en annan stad än vad jag numera bor i så vet jag inte alls vart jag bör vända mig för att få eftervårdshjälp gällande min operation?
 
Jag tittade igeom lite bilder ikväll och hittade dessa..
Då jag var som störst.. Semester på Kreta okt-12, precis före flytstart..
 
Ganska precis 6månader efter operationen.. Våra vänners bröllop juni-13
1år efter operationen. Nyår-13
 
Denna sommaren (juli-14 - semester i Rom. (Vatikanstaten på bilden dock)

Dumma höfter..

Igår morse var jag ute och sprang före frukosten.. Men jag verkar inte kunna springa utan att få ont i min dumma vänstra höft! Varför får jag ont i den? :(
Jag vill kunna springa utan att den ska börja göra ont och sedan vara öm/överansträngd ett par dagar (som träningsvärk ungefär) Någon som vet vad jag kan göra åt det?
 

Sååå trött..

Jag är verkligen supertrött idag och fattar inte hur jag ska orka med denna jobbveckan (jobbar 6 av 7 dagar).. Å ändå har jag varit ledig hela underbara helgen..
Lillasyrran har varit här hos oss i helgen och vi har haft det trevligt. God mat, film, hemmagjorda drinkar, shoppat, färgat hår, bakat mm.. Sånt som vi brukar göra när vi ses! :)
 
Idag på jobbet har jag haft en person bredvid mig som ska skolas in till vikarie.. Det är nog därför jag är så slut! Jag gillar inte att ha folk bredvid mig egentligen.. eller jo, ibland kan det vara kul.. Men idag kände jag mig inte i form för detta! Det tar så mycket extra tid då man ska förklara varför man gör si eller så hemma hos någon osv.. Man ska visa, lära ut, låta vara med och göra, vänta in, vara övertydligt.. Ja, ni fattar vad jag menar.. I morse när jag var på g till jobbet visste jag ju på ett ungefär vad jag skulle göra för jobb idag och jag hade börjat planera i mitt huvud ett bra strategiskt upplägg så att dagen skulle flyta på bra och bli soft utan för mycket hattande.. Bara jag, mina kunder, jobbilen och ingen annan att bry mig om.. (förutom mina kunder då menar jag, som ni säkert förstår).. Men den tanken sprack redan i bilen på g till jobbet då en av ägarna ringde mig och talade om att jag skulle få någon bredvid mig idag när jag kom till jobbet.. haha! Så kan det gå, man ska aldrig börja tänka och planera, för det blir ändå aldrig som man tänkt sig..
 
Tror att denna person ska gå bredvid mig imorgon igen.. men då bara halva dagen, för sedan ska den få jobba lite själv och jag ska efter lunch ha hand om en av mina kunder som typ bara jag träffar.. (för den vill typ inte ha någon annan, för jag är bäst! ;) )
Jag gillar de där kunderna som inte har så mycket insatser egentligen, utan bara kanske hjälp med handling/ städ/ tvätt, inga omvårdnadsinsatser.. För om de tycker att man gör ett bra jobb så visar de gärna det, de lovordar en hos mina chefer samt att de då önskar att jag ska fortsätta utföra deras insatser.. Det gillar jag, det är det bästa betyget man kan få, att vara eftertraktad! :) Lägger man denna grunden bra med serviceinsatserna och de är nöjda med detta är det ju också en god förutsättning för att de kommer att välja oss som utförare den dagen de är i behov av med omvårdnadsinsatser också! :)
 
Oj, vad mycket jobbsnack det blev nu då.. Jag brukar ju inte tycka om att blogga om sådant.. Men vad fasen, jobbet är ju egentligen en jävligt stor del av livet.. Ibland känns det som man är mer där än hemma! Iaf fler vakna timmar där..
 
 
 
Bilder från helgen.. Jordgubbsscones till frukost i lördags.. God fläskfilégryta med kantareller och hasselbackspotatis.. Chokladpaj med kolatäcke (slängde även på flingsalt efter denna bilden togs..) Vädligt god och fyllig paj, tung chokladsmak så man behöver ingen jättebit! :P

I'm alive!

Känner mig som världens sämsta bloggare just nu.. Jag har loggat in på bloggen mer eller mindre varje dag, men har inte vetat vad jag ska skriva..
Sedan avsykr jag egentligen att blogga via mobilen, och jag har typ aldrig igång min dator längre.. Så det blir väl lite en ond cirkel av alltihop..
 
Men nu har jag startat datorn!
 
Imorse när jag var på väg till jobbet fick jag punka på bilen.. Som tur är visste jag ju hur man skulle byta, så jag och Joakim ställde oss och var duktiga utmed vägen.. Men vad händer, jo, de där jävla muttrarna är så rostiga att vi inte får loss dem.. Vi fick helt enkelt ringa vägassistans som fick komma och hjälpa oss byta däck.. Tråkigt och dyrt då vi egentligen hade kunnat gjort det själva om det inte varit för de där jävla muttrarna!
Så nu på bilen sitter alltså ett reservhjul som man max får köra 80km/h med.. Så det blir till att köpa 4 nya sommardäck när vi är lediga på tisdag.. Tråkig utgift!! :(
 
Vad det gäller vågen så pekar den uppåt just nu.. Inget jag gillar alls! Men det verkar som att jag har samlat på mig lite vätska i benen igen.. (gjorde ju detta under sommaren också och framförallt efter vår utomlandssemester..) Men det är inte alls lika mycket som då, men en aning.. Så jag vet inte om det kan vara bidragande..
 
Sedan så säger de ju alltid att man går ner till en lägsta vikt och sedan går man upp lite igen till en stabil vikt som kroppen vill va på.. Vet inte om denna vikt kanske är den vikten? Jag vill inte va på den iaf! :(
Jag vill ner till min "lätta" vikt igen..
 
Äter väl lite mer skit nu också än förut.. Jag gör ju det lite per automatik när jag känner mig nere.. Vare sig jag är sugen eller inte.. Varför gör jag det?? Så tvångsmässig och invan handling.. blähä! Men hur som helst är ju aldrig normalt att gå upp 1-2kg över en natt?? eller?? Jag menar, SÅ jävla fel äter jag inte!
 
Åh vilken munter uppdatering det här blev då.. eller inte.. :P
 
 
 
Här kommer lite bilder i o-ordning från min Instagram.. Vi har firat sambon som fyllde år, detta gjorde vi med kräftkalas och en chokladfudgetårta.. Jag har bakat blåbärsbullar samt äppelbullar.. Även en långpannekaka med äpplen.. Ätit god mat och druckit gott!
 
Det får avsluta inlägget för denna gången.. Jag hoppas få skrivinspirationen tillbaka snart igen!

ville bara meddela..

Att jag lever och inte har glömt bort bloggen..
känner väl bara att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva just nu..
har så mycket tankar och funderingar kring mitt liv just nu..
Vet liksom inte vad av det jag ska berätta för er, om jag ens ska berätta något eftersom allt bara är tankar och inget bestämt..
 
Men ni kan få veta att min storasysters sambo har fått besked om en hjärntumör, fick veta detta under påskhelgen.. Sedan dess har det vart massa utredningar osv. Han opererades i början av sommaren och har precis påbörjat strålningsbehandling nu.. Allt gick inte att operera bort vilket typ gör att den är obotlig.. men att de förhoppningsvis kan minska den eller bromsa upp den.. han strålas 5 dagar per vecka i totalt 33 dagar. Sedan blir det en liten paus innan han ska få cellgiftsbehandling..
Helt enkelt en väldigt tuff period framöver för honom om familjen.. ja, för oss alla..
 
Detta är en av anledningarna att jag känt mig nere.. tanken på att mina syskonbarn kanske får växa upp utan pappa. Tanken på att en väldigt generös, snäll och på alla sätt fin människa har blivit drabbad av något så hemskt! Varför drabbas fina människor av allt ont? :(
 
Hur som helst är vi i just detta nu på väg ner till Mariestad för att spendera tid med min familj.. Sambon kör, vilket är gött, då jag har kört runt hela dagen lång på jobbet.. :)
 
Ska bli trevligt att träffa familjen.
 
Ha en bra helg!

ville bara meddela..

Att jag lever och inte har glömt bort bloggen..
känner väl bara att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva just nu..
har så mycket tankar och funderingar kring mitt liv just nu..
Vet liksom inte vad av det jag ska berätta för er, om jag ens ska berätta något eftersom allt bara är tankar och inget bestämt..
 
Men ni kan få veta att min storasysters sambo har fått besked om en hjärntumör, fick veta detta under påskhelgen.. Sedan dess har det vart massa utredningar osv. Han opererades i början av sommaren och har precis påbörjat strålningsbehandling nu.. Allt gick inte att operera bort vilket typ gör att den är obotlig.. men att de förhoppningsvis kan minska den eller bromsa upp den.. han strålas 5 dagar per vecka i totalt 33 dagar. Sedan blir det en liten paus innan han ska få cellgiftsbehandling..
Helt enkelt en väldigt tuff period framöver för honom om familjen.. ja, för oss alla..
 
Detta är en av anledningarna att jag känt mig nere.. tanken på att mina syskonbarn kanske får växa upp utan pappa. Tanken på att en väldigt generös, snäll och på alla sätt fin människa har blivit drabbad av något så hemskt! Varför drabbas fina människor av allt ont? :(
 
Hur som helst är vi i just detta nu på väg ner till Mariestad för att spendera tid med min familj.. Sambon kör, vilket är gött, då jag har kört runt hela dagen lång på jobbet.. :)
 
Ska bli trevligt att träffa familjen.
 
Ha en bra helg!

...

Känner mig nere.. Både fysiskt och psykiskt..
 
Vet dock inte vad jag ska skriva om det just nu.. Ville bara meddela mig, så ni vet vad som sker (även om ni i nuläget inte vet varför..)

Långhelg..

Nu har jag långhelg och det känns verkligen skönt! :)
 
Den här helgen har jag längtat efter.. Helgen vi åker till vår gamla hemstad, Örebro.
Idag när sambon slutar jobba och kommer hem drar vi direkt iväg med fullpackad bil. Vi ska börja med att bo en natt på Clarion Hotell. Ikväll har vi bokat bord på en restaurang som heter K1 till kl 20.00 där vi har tänkt fira våran 6årsdag och 2års förlovningsdag tillsammans. (Den riktiga dagen är dock imorgon).
Efter middagen, om vi orkar, kommer vi röra oss ut bland folk på någon pub och förhoppningsvis träffa lite kompisar innan det blir dags för hotellsängen..
Lördagmorgonen ser jag fram emot - hotellfrukosten! :) När det sedan är dags att lämna hotellet ska vi bege oss vidare och träffa lite kompisar runtomkring Örebro på dagen. På kvällen blir det sedan att bege sig med bilen till ett par kompisar som flyttat till hus strax utanför Örebro. Där blir det inflyttningsfest och ståhej hela natten lång.. Vi kommer även att sova kvar där ute..
På söndagen gäller det att piggna till fort, för kl 13.00 ska vi vara hos min farmor & farfar i Mariestad och fira farmors kommande födelsedag.. Det kommer att bjudas på smörgåstårta och någon efterrätt..
 
Efter detta kalas är det sedan dags för oss att åka hemåt till Stockholm där åter en ny arbetsvecka börjar..
 
I övrig här hemma har vi äntligen hittat gardiner vi vill ha i vårt vardagsrum. Dock var de heeelt slut i hela Stockholm av de färdiga gardinlängderna, så vi har beställt att få hjälp att sy upp 4 längder åt oss.. Ingen billig historia, men vad gör man när man äntligen hittat de tyg man vill ha å verkligen är kass på att sy själv?? :P
 
Sedan kommer vi även få hit reparatörer om ett par veckor som kommer att byta ut vår toalett som varit paj sedan april.. Det har varit många turer fram och tillbaka om den där toastolen och reservdelar som inte funnits, så även om det också blir lite kostsamt så ska det bara bli så skönt att få en ny toalett man inte måste spola manuellt!
 
Jag hoppas på att ta fina bilder från helgens bravader så att jag sedan kan delge er.. :) Köpte förresten nya kläder i veckan som jag tänkte inviga i helgen.. Får se om jag lyckas få fast dem på bild..
 
 
Här är iaf en bild på min frukost idag.. 2st bananpannkakor, 3st jordgubbar samt en klick blåbärskvarg och naturell kvarg blandat.
Åt exakt samma till lunch också. Gott, nyttigt och kalorisnålt! Kan behövas inför kvällens middag.. ;)

träningsvärk..

Japp.. I torsdags på min enda lediga dag denna veckan gick jag på en rejäl långpromenad!
Jag gick från mitt hem i Hässelby ända in till stan, Medborgarplatsen.. stängde dock av runkeeper när jag kom till Gamla stan då det blev mycket slöare tempo.. 
 
Här ser ni hur långt jag gick:
 
Inte illa va? Har fortfarande träningsvärk i benen.. haha!

Inte så rolig..

..bloggerska ibland.. Jag vet! Min blogglust går verkligen upp och ner mellan varven och just nu har jag väl en liten nedgång.. Känns liksom inte som att jag har så mycket att skriva om..
 
Jag jobbar för fullt (inte mer än vanligt, men iaf mina 100% som jag ska på jobbet.. ;) )
 
Jag saknar sommarsemestern, hade gärna haft mer! Samtidigt som jag längtar till hösten och lugnet.. Jag gillar hösten, årstiden då löven skiftar färg på träden och bildar stora högar på vägen som man kan "pulsa" igenom.. Årstiden då regnet smattrar på rutorna och man sitter uppkrupen i soffan med en stor värmande kopp te framför en film eller en god bok.. Årstiden som har bäst klädmode (enligt min smak iaf). Årstiden då man inte måste vara så jävla uppåt och glad hela tiden utan att humöret faktiskt kan få vara precis så som vädret är emellanåt.. grått och trist..!
 
Förresten så skrev jag ju sist att jag skulle ut på en långpromenad, och mycket riktigt så blev det en långpromenad!
Närmare bestämt vart den 1mil! Jag gick här hemifrån Hässelby hela vägen bort till Alvik! Där tog jag sedan tunnelbanan hem och käkade en väldigt sen lunch.. Kände mig väldigt nöjd över att jag fixade denna promenad i en hyfsat rask takt (för att vara mig iaf).. Jag har nog aldrig gått en hel mil i ett enda svep förr! Jag gick verkligen nonstop.. Hade sådan tur med grönt ljus vid alla övergångställen också att jag bara tågade på..
 
Med vikten min händer inte mycket.. Jag kommer ner till 72,6kg, sedan svänger jag upp igen något kilo, sedan ner och upp igen.. Så jag skulle väl tippa på att jag har min stabila vikt nu mellan 72,6-74,6kg..
 
Vi var ju förresten ut på en vardagsdejt jag och Joakim i förra veckan.. Vi gick till ett tapas-ställe som heter Ramblas och ligger vid Hornstull.. Har ni vägarna förbi borde ni verkligen hoppa in och äta där! :)
Jag åt verkligen som en häst! Mer än vad jag annars gör.. Blev lite jobbigt mätt, men det tycker jag det kan vara värt någon gång när man går ut och äter! Valuta för pengarna! ;)
 
Nu har jag och Joakim iaf bokat hotell och restaurang till vår Örebrohelg.. Vi ska bo på Clarion och äta middag på K1. Stod mellan K1, Amanos, Ågatan 3 och Makeriet.. Men menyn på K1 kändes mest lockade denna gången.. :) Hoppas att det smakar lika bra som det lät!
 
Nej, nu ska jag återgå till min tekopp och läsa bok, trots att det inte är höst ännu! ;)

Normalviktig är fånge i extjockis-hudkostym..

Jag skrev ju att jag hade gått upp en del under semestern.. men bara några dagar efter hemkomsten från utlandet hade dessa kilon runnit av mig.. så det måste varit värmen som gjorde dem! Så nu väger jag det jag brukar väga igen vilket betyder att jag faktiskt är normalviktig..
 
..men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig tjock!!
 
Detta är den nakna sanningen..
 
 
Magen som hänger och slänger.. Benen som dallrar.. Snacka om badbrud va? Inget vidare kul att se alls varje gång man klär av sig.. Jag älskar jag jag numera räknas som att ha en hälsosam vikt och jag älskar att kunna köpa kläder i vanliga butiker utan att behöva förpassas till tjockisavdelningen.. Men jag fullkomligt avskyr och hatar allt detta fladder och sladder..
Jag skäms över att ha det såhär, vill liksom inte lägga mig på en badstrand och allt bara flyter ut på badhandduken.. Vilken normal 25-åring ser ut såhär liksom? Ingen, som inte varit superfet förr...
Sedan förstör huden för mig i val av kläder.. Jag passar verkligen inte alla kläder för att ex. magen hänger ivägen och gör att jag måste gå upp någon storlek i byxor.. men då glappar det på baksidan istället.. Low waist är bara att glömma tex. Eller bh som är rent lönlöst att hitta en i en vanlig affär.. måste få specialhjälp på Triumph med min hängande byst! Problemet är ju att jag fortfarande har en stor kupa i omfånget, men inget innehåll.. Låren sladdar och skaver mot varandra vilket gör att jag inte vill/kan gå utan leggings/byxor på mig.. Dels skulle jag få skavsår samt att jag skäms för att visa dem såhär.. Ni ser ju rynkorna på överarmarna här också.. Så ni kanske kan lista ut, som jag har talat om förr, att jag inte är något större fan av dem heller.. Å att köpa t-shirts eller en snygg skjorta är inte alltid lätt då passformen i armarna inte alltid stämmer så bra överens med mina överarmar som antingen stasar fast eller ibland ser ut som stoppade korvar i för trångt skin..
 
Som jag har skrivit förr så känner jag mig bara fin när jag har kläder på mig som döljer min hudkostym.. Men det får mig också att känna att jag kör med falsk "marknadsföring".. Folk som aldrig sett mig som fet tycker ju säkert att jag ser väldigt normal ut med kläder på.. Men om vi helt plötsligt skulle befinna oss i en mer avklädd situation (Provhytt, badstrand, badhus eller annat liknande) skulle jag tro att de skulle bli chockade över mitt yttre utan alla lager kläder..
 
Ibland står jag framför spegeln och lyfter upp allt fläsk för att få en glimt av hur jag ev. skulle se ut efter en plastikoperation..
 
Skillnad, eller hur?
 
 
 
 Men jag får aldrig glömma bort den stora resa jag gjort hittills! Den stora förändringen som skett på mindre än två års tid.. Även om jag inte känner mig helt färdig med min kropp så är jag så grymt glad avv denna klännng inte alls passar mig längre! Även om den är väldigt fin..
 
Jag har inte skrivit det här inlägget bara för att få gnälla.. Visst, jag gillar inte min kropp, men vissa dagar är bättre än andra och vi kan komma överens med varandra.. Men jag vill få fram detta inlägg till er som kanske är mer nyopererade än vad jag är, eller er som funderar på att operera er, eller till er som bara är nyfikna på folk som är opererade..
Allt är inte helt perfekt bara för att man, som i mitt fall har droppat 86kg, man blir inte automatiskt lycklig och superslank och smal.. Man blir inte automatiskt bekymmersfri och får ett skitbra självförtroende.. Att operera sig är verkligen ingen quick-fix.. Det visste jag redan innan jag opererade mig. Jag visste att det skulle bli tufft.. Men jag visste bara inte på vilket sätt eller hur tufft det skulle bli..
 
För min del är det nog den psykiska biten som är värst.. Att jag liksom inte kan få någon normal kroppsuppfattning om mig själv.. Men det är ju egentligen inte så konstigt, med tanke på vad vågen visar, kläderna säger och spegeln visar.. Inget hänger ihop! Jag är en normalviktig 25-åring fånge i en alldeles förstor hudkostym..
 
Jag försöker att vara bekymmersfri och "easy going".. men jag måste erkänna att jag nog hade bättre självförtroende och var mer framåt förr, när jag var tjock.. För numera är jag så osäker på hur andra uppfattar mig.. Förr visste jag ju att de såg mig, såg min storlek och tog mig för vad jag var då.. Men nu, nu vet jag inte vad de ser eller vad de förväntar sig, å det gör mig osäker..
 
Svammligt inlägg det här.. Men mina tankar är helt enkelt väldigt röriga ibland.. Jag har suttit och skrivit på det här inlägget till och från under hela morgonen och förmiddagen idag för att jag inte vetat hur jag skulle formulera mig eller hur mycket jag skulle våga visa i bilder.. Men sen tänkte jag "fuck it".. Jag visar typ allt, då är jag iaf så ärlig jag kan vara och jag är mig själv!
 
"Take it or leave it" som man säger..

Tidigare inlägg
RSS 2.0