På morgonen idag var jag till vc för att få en remiss iväg till plastiken..

Jag träffade en mycket trevlig kvinnlig ST-läkare som hade läst på så gott hon kunde ang remiss osv till plastiken. Vi pratade endel kring mina besvär med buken och dess häng.. Talade om vikt, bmi och hon tog ett ungefärligt mått (själv tyckte jag nog att hon kunde gjort just mätningen noggrannare.. men var hon nöjd så vem är jag att klaga..) Hon skickade iväg remissen till plastiken på Karolinska..

Sedan tog vi även 5 provrör med blod för att kolla upp diverse värden då det snart gått 2 år sedan min operation..

 

 

Nu vid lunch ringde ST-läkaren upp mig och sa att remissen från plastiken kommit tillbaka med krav om fotografier på hänget.. Så i eftermiddag ska jag tillbaka till vc till undersköterskorna där så de får ta kort på mig att bifoga med remissen.

 

Hoppas bara att dem på plastiken tar emot mig och tycker att jag uppfyller deras krav..

 

Man kan väl iaf säga att bollen är i rullning nu iaf..

 

Jag känner på något vis att jag står som i ett vägskäl. Jag ser tillbaka på min resa jag gjort hittills och tycker att den är otrolig. Men samtidigt så känns det svårt att ta sig framåt då jag känner mig fast i denna onaturliga kroppsskepnaden. Jag märker att ju mer tiden går, desto svårare har jag att tycka om min egen kropp.. På något vis var det ändå lättare att gilla min egna kropp när jag var stor, för jag såg då ut precis så som det "förväntades" att en tjock människa skulle se ut.. Nu, när jag typ klassas som "normal" så "förväntas" man ju se ut på ett visst sätt då med, och där skiljer sig ju min kropp enormt ifrån den "normala".. Vilket känns så svårt att bearbeta.. Jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker, och egentligen gör jag inte det så värst mycket.. Men, jag kan ändå inte hjälpa att känna mig väldigt osäker och utsatt i vissa situationer, som också gör att jag undviker dem.. Badhus, stranden, "avslöjande kläder" (korta kjolar, genomskinliga strumpbyxor, badkläder, djupt urringade toppar osv).. Även om jag försöker att inte bry mig om idéal, så kan jag inte hjälpa att jag ändå känner mig uttittad som onormal i dessa situationer..

Att vara "normal" storlek men se ut som en 90-årig kärring utan kläder är väldigt tufft att leva med!

 

Jag vet att man alltid säger till alla andra att man ska älska sig själv för den man är, oavsett hur man ser ut..

Men skulle du älska det här?