Börjar bli lite rädd.. för ett par saker..

1. Den här veckan har jag inte alls fått många timmar att jobba. Heller inte nästa vecka, men visst, det kan dyka upp.
Så det första jag är rädd för är att jag ska få för lite jobb, så jag dels inte ska kunna fixa min ekonomi, och dels inte kunna fixa all ledig tid..

..vilket leder oss till orosmoment nr 2..
Ledig tid.. Joakim flyttar som sagt på söndag till Uppsala för att börja studera där, i 2 år. Vi kommer typ bara kunna ses på helgerna. Detta leder till att jag kommer att ha många ensamma och lediga timmar under veckorna, som jag inte vet vad jag ska göra med! Jag hade självklart tänkt att jag skulle fylla upp de timmarna med mina vänner, men som jag sakta börjar inse nu så kommer detta nog inte ske..
Jag kommer nog inte träffa några vänner mer än vad jag gör nu..
Detta för att alla är så upptagna med sina egna liv, jobb och sambos osv.. vilket jag förstår, absolut!

Men så börjar jag tänka lite.. å mina tankar börjar vandra kring en viss tanke.. "är det inte när en vän får det svårt som man ska finnas där som mest?".. Det kan man ju tycka iaf, men sen kanske det inte funkar så i praktiken.


Nej, jag skiver inte detta inlägg för att kranka ner på mina vänner för att de har mycket att göra. Inte alls! Jag tycker mycket om mina vänner och jag är glad att jag har er, när jag får ha er.

Men jag vill bara göra er uppmärksammade på att from söndag kommer jag gå in i en rätt tuff period. Visst, jag kanske har verkat tuff om detta hittills, att allt kommer gå kanon osv. Men jag är inte så tuff, jag kommer rent ut sagt bryta ihop!
Jag kommer att känna mig sjukt övergiven, fast jag vet att jag inte är det..

Så det enda jag ber er om egentligen, mina vänner, är att ni kanske kan skänka mig en extra tanke via sms nu den närmsta tiden. Och om ni är riktigt gulliga, överväga om ni faktiskt kanske har den där lilla extra tiden över att träffa mig för en kort fika/pratstund eller vad det nu kan vara.. just för att jag kommer att vara så ensam annars. Ensam med mina egna dumma tankar.


huh! Vilket hemskt deprimerande inlägg detta vart då. Men ja, tyvärr, ibland måste man tala i klartext och inte linda in sanningen i fluffiga små moln, utan faktiskt ta det för vad de är.. JOBBIGT!