Levande begravd!

Ja, det kändes verkligen som det låter!
Nu på morgonen idag har jag varit iväg på en magnetröntgen inför operationen. De tog bilder över gallvägarna eftersom jag ska ta bort min gallblåsa i samband med operationen..

Mycket ska man vara med om i sitt liv för att veta att man har levt, men det här var nog bland det värsta jag har varit med om tror jag!
Det stod att man kunde ta med sig en egen cd-skiva om man ville få lyssna på lite musik under tiden som korten tas.. men när jag kommer dit med min skiva visade det sig att de inte hade något att spela den i! Fail nr 1 !
Sedan fick jag klä av mig, ta på mig en sjukhusrock och lägga mig på en hård brits.. Jag låg väldigt lågt med huvudet och benen, vilket gjorde att jag hade nollstöd för svanken (min stora bak var i vägen).. Jag fick iaf en kudde under knäna som hjälpte liiite..
Sen spände han fast en massa grejer och satte på mig hörselkåpor då maskinen tydligen låter rätt högt.. Sen körde han in mig i det här kameraröret.. (uh, jag ryser bara jag tänker på det!)
Röret var ganska tajt vilket gjorde att jag kände mig som en människa som just försökt åka ner i en rutschkana med tunnel och fastnat! Fail nr 2!! Jag fick panik!! Tryckte på knappen och han körde ut mig igen.. Jag började tom. GRÅTA för det kändes så hemskt! Han pratade lugnande med mig och kopplade bort lite grejer som förhoppningsvis skulle få det att kännas liiite mindre trångt.. Sedan sa att det är värst första 10sek och att man sedan vänjer sig.. Att det hela skulle vara över på 10 min!

Jag åkte in i röret igen.. Kände mig ganska fast fortfarande, men inte riktigt lika panikartat som första gången.. Jag blundade hela tiden! Ville inte se hur instängd jag var..
Maskinen drar igång och den låter en hel del.. Jag ligger där och försöker vara så orörlig som bara möjligt för att inte sabba bilderna.. Sedan försöker jag tänka på allt annat än VART jag är någonstans och framförallt INTE TÄNKA PÅ HUR DET KÄNNS (som att jag ligger i min kista -levande begravd!)

Tänkte på musik, tv-program, filmer, att jag låg hemma i min säng och inte där, sjung för mig själv inuti huvudet, tänkte på flytten osv osv..
Jag får bara mer och mer ont i ryggen när jag ligger där, först mellan skulderbladen och sedan vandrar det nedåt och blir som ett bälte av smärta precis i ryggslutet (samma smärta jag har haft tidigare vid ryggskott).. Jag försöker härda ut så länge det går, men ju mer ont jag får desto mer tänker jag på hur trångt det är!
Tillslut trycker jag på knappen för att kalla på honom. Han kommer och jag frågar "hur långt är det kvar, jag har så himla ont i ryggen", "3minuter" får jag till svar..
Det kan jag väl uthärda tänkte jag och jag lägger mig och räknar 3x60.. men det tar ändå inte slut.. Jag väntar lite till.. tar ändå inte slut.. väntar liiite till.. den fortsätter ta kort.. Jag får mer och mer tryckande känslor i kroppen och jag trycker på knappen igen!
"jag står inte ut längre, jag måste ut här ifrån, jag har jätte ont i ryggen, jag vill ut" säger jag.. Han undrar om jag kan vänta i mindre än en minut sen kan han ta ut mig.. "lovar du att det är mindre än en minut" säger jag..
Det lovade han..

Jag räknar igen, minuten går.. får lite smått panik, men precis innan jag börjar fundera på om jag ska trycka på knappen igen så kommer han in och kör ut mig ur röret! UNDERBARA BEFRIELSE!!
Men jag kunde inte komma upp från britsen själv, fick be om ett handtag.. ONT var ordet som kändes i hela ryggen. Stel som en pinne av smärta går jag ut där ifrån och klär på mig och drar hem..

Nu har jag slängt i mig smärtlindring och väntar på att smärtan ska släppa..

Jag hoppas verkligen att jag inte behöver genomlida någon sådan undersökning igen, eller att jag iaf har mindre kroppsvolym vid nästa gång, för FY FAN vad jag tyckte det där var obehagligt..

Efter som han hade sagt att undersökningen skulle ta ca 10min så trodde jag väl att jag hade varit där inne ungefär så länge.. när han körde ut mig ur röret så sa han att själva korten eg. tas på 10min, men det är de att maskinen vilar mellan varje bild.. så det tar längre tid än så..

Jag vet inte exakt, men jag var där inne mellan 40-60 minuter.

En sak som är säker är att jag har blivit ännu mer säker på nu än tidigare är att jag absolut inte ska begravas i en kista! Jag ska kremeras!!
 
 
Ja, detta var alltså min upplevelse utav en magnetröntgen, hoppas jag inte har avskräckt er allt för mycket. Haha!

Kommentarer

Du får gärna lämna en fin liten kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (den visas inte för andra läsare)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0