Myzan - Mitt liv före och efter en GBP.. -

Funderingar..

Jag skriver inte så mycket som jag kanske borde.. men samtidigt såhär långt efter en gbp så känns det som allt bör vara så självklart, att livet bara borde flyta på.. Man vill bara få känna sig normal och inte tänka så mycket på det man en gång var..

Men det är långt ifrån sanningen, iaf för mig.. Jag tänker mycket på mitt förflutna, grubblar, tänker vad som skett sedan dess, vad som inte har skett osv osv.. Det känns som att ju längre tiden går sedan min gbp så blir jag mer och mer vilsen.. Vilsen rent själsligt..

När man var i det nya stadiet, när livet vände, man tappade vikt, man fick nya vanor, man kunde ha kläder man inte kunnat ha på 10 års tid - ja då red man på glädjens våg!

Men när den vågen slutligen möter den stilla sjön och man sedan blir "helt vanlig", vikten står still +/- några kilon som för alla "vanliga dödliga", vad händer då?

Jo, för mig kommer alla tankar.. tankar om misslyckande och oduglighet.. Det känns inte längre som jag gjort en jätteresa, då jag inte längre kan känna av den på samma sätt.. Jag ser inte min stora "bedrift" då jag fortfarande är helt vilsen i min nya kropp..

Känns så sjukt å medge det, men jag var nog mer nöjd över min kropp som fet än vad jag är nu.. För då visste jag iaf vad jag hade att "jobba med".. Jag kunde inget dölja, allt låg öppet för allas ögon att se.. Men nu, precis som jag skrivit om tidigare.. Så känns det som att jag ljuger för omvärden.. För under kläderna så finns en helt annan skepnad.. En skepnad jag själv inte alls gillar..

Det blev absolut ett snäpp bättre efter min bukplastik.. Att bli av med hängmagen har varit såååå skönt och befriande. Men det gav mig också andra problem.. Byxor jag kunde ha innan den plastiken kan jag inte ha längre.. För jag har fått en annan passform kring rumpa och lår som gör att byxorna sitter helt missanpassat.. Min midja/höfter håller inte upp dem på plats då detta parti är smalare än rumpa och lår som vill dra ner byxorna till knäna..

Men ja, jag längtar efter att få veta när min lårkorrigering kommer att bli, och om den faktiskt kan tänkas hjälpa mig i just detta byxdilemma..

Sedan är jag ju inte direkt stolt över mina Dumboöron som hänger under överarmarna, eller de tragiska påsar som ska kallas för bröst..

Så istället för att jag bara sitter och mår dåligt i mig själv och drömmer om förändring så har jag valt att göra något åt saken istället..

Den 12 maj ska jag på en konsultation på en privat klinik ang mina överarmar och bröst. Jag vill se vad en proffesionell plastikkirurg har att säga om mig och mina kroppsdelar. Vad som eventuellt kan åstadkommas och vad som är realistiska mål/förväntingar..

Just nu känns 12 maj som sju ljusår bort i tiden.. Jag vill bara att det ska vara imorgon..

Jag tror ingen som inte varit i samma situation kan förstå hur mycket man kan klanka ner på sig själv i tankarna, hur grym man är mot sig själv, hur mycket tankeverksamhet och tid det tar upp varje dag att ständigt tänka på det här med sina kroppsliga fel och brister.. Det är så pass att jag ifrågasätter hela mig själv.. Är jag verkligen så bra vän som jag tror? Är jag verkligen en bra flickvän? Är jag pålitlig? Är jag en god medarbetare, kan jag verkligen mitt jobb? Gör jag rätt för mig i livet? osv osv..

Jag orkar inte, jag mår dåligt, och jag orkar inte göra det.. Samtidigt orkar jag inte prata om det heller, jag trycker ner det djupt inom mig själv istället, jag tar inte upp det med folk.. För gör jag det så måste jag förklara mig, jag måste utveckla mina tankar ännu mer, göra dem begripliga, få folk att kunna känna sig in i min situation, å det skulle bara ta upp ännu mer tid i min tankeverksamhet... Å som att folk inte har tillräckligt med sina egna problem.. varför ska de behöva stå ut med mina? Som säkert kan anses som väldigt ytliga problem...

Jag är så glad att jag gjorde min gbp då i december -12 , men det är verkligen en lång resa som jag aldrig kunnat föreställa mig innan. Oavsett hur väl påläst jag än var innan.. Just den psykiska biten GÅR INTE att förbereda sig för, för den kommer just när man är mitt uppe i allt och utvecklas stegvis vart i resan man befinner sig..

12 maj, låt det vara snart...

Datum: 2016-04-28 Tid 18:57:33
4e året efer Gbp

Kommentarer

Postat av: Anonym

Vad tufft det låter! Följde din resa -12 eftersom jag själv gick ner mha itrim då. Har också korrigerat överskottshud med plastikkirurgi och vet precis vad du menar. Mitt bästa råd är att skaffa samtalshjälp. Övervikten är ju symptom på djupare issues och när den är borta måste man brottas med grundproblemen. Eller så går man upp igen.

Kan du inte be om remiss via den enhet som opererade dig så vänd dig till kuratorn på vc. Har för mig att du bor i Sthlm vilket jag också gör och det finns vårdcentraler med bra kompetens som du kan lista dig på.
Kram
L

Svar: vilken kämpe du är som fixade det via iitrim! Jag gick på olika dieter innan, men det blev bara jojo av alltihopa.. Jag opererades i Lindesberg utanför Örebro, och dem har jag inte längre kontakt med. Så det är nog vc jag i första hand får vända mig till.. Ja, jag bor i sthlm nu :)

Myzan

2016-04-30 @ 15:23:53

Postat av: Anonym

Och förresten, gjorde mina op privat (armar, bröst samt stor bukplastik) och blev otroligt nöjd.

Svar: Hej du anonyma och tack för att du läser! :)
Ja, visst är det tufft emellanåt. som tur är bevarar jag vikten och verkar funnit en balans där. Jag är mer vilsen i allt det andra. Vet du vilka vc som är mer kompetenta kring detta? De jag hittills mött är inte kunniga alls och jag får själv söka svar och säga vad de ska göra..
Jag har många gånger funderar på samtalsstöd.. kanske börjar bli dags att kolla upp det.

Myzan

2016-04-30 @ 15:26:07

Postat av: carina

Hej ! Oj vad jag känner igen mej i vad du skriver. Jag gjorde min GBP 2008 och efter 4 år fick jag värsta identitetskrisen. Så tidsmässigt stämmer det rätt bra på dej att det psykiskt jobbiga kommer nu när du landat med vikten. För mej gick det så långt så jag ville inte leva och må så dåligt. Blev psykakuten och inläggning. Jag fick jättebra hjälp sen på Hjärnhälsan med KBT-terapi. Be vårdcentralen om remiss dit , tror det finns på flera ställen i stockholm. Jag brukar alltid säja att viktminskningsbiten efter GBP är ingenting utan psykbiten har varit skitjobbig. Men sen 2 år tillbaka mår jag verkligen jättebra , och är starkare än någonsin. Så sök hjälp . Lycka till / carina

Svar: Skönt att veta att fler har varit i samma tankar.. jo, visst borde man nog söka hjälp innan det går för långt och man mår för dåligt.. Men ändå drar man sig alltid för det.. :/ jag håller med att viktminskningen var den absolut lätta biten, det är nu det riktiga arbetet börjar!

Myzan

2016-05-01 @ 21:03:09

Postat av: Anonym

Hej! Jag gjorde min op i januari 12 och har läst dig ända från du väntade på din op. Jag känner igen mig så väl, jag ifrågasätter varje dag om jag är värd något, om jag verkligen är smal nu och om inte andra kan se att du det är genom "fusk". Jag är så glad att du fortfarande skriver iallafall ibland för ingen utom en av er som jag vet tillochmed sågs nämner någonsin sina operationer. Jag uppskattar det verkligen! Jag tycker oxå du ska söka hjälp, det är DU värd.

Svar: Skönt att höra att tankarna är vanligare än vad man tror! Även om man inte önskar någon annan dem då det är sjukt jobbigt.. :/ kul att du fortfarande hänger kvar och läser här, fast jag är så sporadisk med mina inlägg.. Jag tror de andra inte längre nämner sina för att de inte vill identifiera sig med operationen.. Å lite samma känner jag ibland. Jag har gjort den, och står för det, men jag ser inte längre samma behov av att prata om/nämna den för nya människor då jag inte längre är nyopererad och känner att jag har kommit förbi det stadiet i mitt liv lite.. Men samtidigt kommer det alltid va en del av mig.

Myzan

2016-05-01 @ 22:31:18

Trackback